kustliv

Läser just nu Camilla Läckbergs senaste; Änglamakerskan. Tidigare i somras läste jag Ann Rosmans senaste; Porto Francos väktare. (Ja, jag älskar svenska deckare *s*) Jag vet inte om det är jag som reagerar extra starkt nu efter att jag själv fått barn men det tycks numera vara ett stående inslag i den svenska deckargenren att skriva om barn som far illa. I de två senaste deckarna jag läst skrivs det om barn som får utstå de mest hemskaste saker. Normalt kanske man kan skaka det av sig efter en stund och sedan läsa vidare men jag tänker nu istället på att det någonstans i världen finns små barn som blir precis så hemskt behandlade och säkert mer därtill... I bland får jag till och med fått gå in till Wiggo när han sover bara för att klappa lite på honom och titta så han har det bra. Varför kan inte alla underbara små fina barn bli behandlade på bästa tänkbara sätt? Ja ja, en utopi lika bra som någon annan =) Får läsa någon lättsmält chick lit efter detta tror jag!