Syskon?
Jag kan inte hjälpa det men jag kan inte låta bli att skrämmas lite av tanken att skaffa ett syskon till Wiggo. Wiggos första tid var inte full av rosa lull lull direkt, snarare totalt kaos kan man säga såhär i efterhand...
Vi hade precis genomfört en enorm renovering av huset, Wiggo kom tre veckor tidigt och amningen funkade inte på över två månader, behöver jag säga mer? Han åt dessutom dåligt så för att vara säkra på att han fick i sig mat vägde vi honom i en gratängform på köksvågen! Hallå eller?! Sedan hade jag "baby blues" från helvetet som satt i flera månader... Är det såhär för alla fast ingen säger nåt?
En annan ofrånkomlig tanke är hur man ska räcka till? Hur kommer Wiggo må? Hur ska vi orka? Alla andra fixar det ju så det kan ju inte vara omöjligt och jag kan knappast vara den första med dessa tankar?
Hur tänkte ni inför syskon?
